Den fossila råvaran kommer i skymundan säger han, vilket är bekvämt både för oljeraffinaderier som producerar plastråvaran och petrokemiindustrin som producerar polymererna. 

– De två branscherna sitter ihop så här, säger Lars J Nilsson och flätar ihop händerna framför sig.

Han försöker, tillsammans med sina medarbetare vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds tekniska högskola, skaffa ett systemperspektiv på plasten. I den strävan har han noterat att världen fortfarande är en smula yrvaken inför de utmaningar som plastmaterial innebär.

– När det gäller fordonsindustrin så tvingar man in i biodrivmedel eller eldrift. Men det är ingen som tvingar in bioplaster. Och för exempelvis energi och transporter finns myndigheter som forskar och reglerar och det finns lagar. Men när vi började forska kring plast insåg vi att det inte fanns någon som helst motsvarighet.

Lars J Nilssons grupp dammsög den akademiska världen efter forskning som hade ett systemperspektiv på plast. De slogs av hur lite de fann. De märkte också att olje- och petrokemiindustrin saknar en gemensam idé om hur omställningen ska gå till. Även här är kontrasten till fordonsindustrin skarp. 

– De har säkert sina scenarier, men ska man vara konspiratorisk så vill de nog köra på som vanligt så länge de kan. Det ligger i deras kortsiktiga intresse att fortsätta producera i befintliga anläggningar. 

Oljeindustrin tänker sig rentav att producera mer plast och mer kemisktekniska produkter allt eftersom efterfrågan på drivmedel minskar i framtiden, menar Lars J Nilsson. Att ge upp den fossila råvaran är inget som diskuteras på allvar och det är något som de inte heller vill ska diskuteras.

– Men om man ska vara strikt så är det vad som måste ske. Vi måste fasa ut den fossila råvaran. Det är i alla fall vår ingång i forskningsprogrammet.

En lösning skulle enligt honom vara en skatt på fossil plast. En sådan skatt skulle kunna utformas på olika sätt, men gärna en stegvis skatt som ökar år efter år och som till slut märks i konsumentledet. 

När Mistra STEPS inleddes skissade de upp fem möjliga vägar som gemensamt och var för sig kunde lösa plastproblemet i världen: Bioplaster, biologiskt nedbrytbara plaster, återvinning, färre sorters plast och minskat användande. Dessa fem vägar har kokats ner till tre eftersom färre sorters plast hänger ihop med återvinning och att de biologiskt nedbrytbara plasterna har en tveksam miljönytta, då de bara används en gång och knappast bryts ned under naturliga förutsättningar. 

– Vi måste använda mindre plast, återvinna mycket mer, samt undvika fossil råvara och se till att den inte hamnar i naturen. 

Men, precis som de flesta som tittar närmare på plastproblemet så stämmer Lars J Nilsson in i kören av de som säger att det är komplext. Eller som han själv uttrycker det: 

– Plast är ett jävla problem, men också ett helt fantastiskt material. Ta företaget Borealis i Stenungssund. De gör den kanske bästa polyetenen i världen, av fossilt ursprung, som används i de elkablar som du måste ha när du bygger vindkraftsparker. Där ser man att det inte är så enkelt. Så egentligen kan vi behöva öka plastanvändningen i vissa avseenden.