De första kunderna till plastindustrin i Sverige hittar vi inom den nymornade elindustrin i början av 1900-talet. Utvecklingen av de första härdplasterna gick hand i hand med elektrifieringen av landet. Dåvarande ASEA och många andra företag behövde handtag, reläer och strömbrytare i stabila material som inte ledde el och då fanns det i praktiken bara en typ att tillgå: Bakelit, ett särdeles starkt och isolerande material av restprodukter från olja, som uppfanns i USA och som belgaren Leo Baekeland fick patent på 1909.

Hans skapelse blev en omedelbar succé, inte minst eftersom det visade sig ha en uppsjö olika användningsområden. Dock var bakelitens reklamslogan ”The material of 1 000 uses” en rejäl underdrift. När uppfinnaren dog 1944 fanns materialet i över 15 000 olika produkter.

Här hemma i Sverige var godsägaren Wilhelm Wendt i Perstorp snabbt på banan med en svensk variant. Han kallade sin produkt för isolit.

– Namnet isolit var nog mest följden av en patentstrid. Det är ju bakelitplast som det är fråga om, säger Bo Persson, museiföreståndare på Plastens Hus i samhället Perstorp i norra Skåne.

Plasttillverkningen i Sverige har sin födelseort här i den stillsamma skånska orten och att landets enda plastmuseum ligger just här är därför logiskt. När Bo Persson visar runt väljer han att lyfta upp ett svart bakelithandtag från montern, det är ett av de tidigaste exemplen av isolit. Det är tillverkat 1917 eller strax därefter och användes som strömbrytarhandtag i ett relä från ASEA. Det är tungt och har en del svarta avlånga sprickor. Sprickorna fanns där från början, berättar han, och de tätades med så kallad indolack, som tillverkades på samma sätt och av samma råvara som isoliten, lövträ.

Den svenska bakelitfabriken hämtade sin råvara på nära håll. Runt omkring museet och den lilla tågstationen tornar de praktfulla bokskogarna fortfarande upp sig, de som i plastindustrins barndom kom att bli den huvudsakliga råvarubasen. Godsägarsonen Wilhelm Wendt, som hade läst till ingenjör vid Stockholms Tekniska Högskolan, började göra helt nya saker med familjens ägor.

Till att börja med tillverkade Wilhelm Wendt kol i särskilt slutna tegelfabriker och med de nya metoderna fick han ut en rad restämnen; fenol, formalin, beck, tjära, träsprit, kreosot och andra ämnen som kunde förädlas och säljas. Han ville dra igång en kemiindustri och precis som all annan kemiindustri i Sverige på den tiden var det skogen som levererade råmaterialet.

Träkolet från Perstorp blev för övrigt en långlivad storsäljare och ända in på 1970-talet fanns Perstorps grillkol att köpa i varuhus och på bensinmackar. Men bokskogarna kunde användas till så mycket mer. Wilhelm Wendt började tillverka ättikssprit, tjära och snart kastade han blickarna mot USA och bakeliten.

– Det var väl lite si och så med rättigheterna men Wendt var driftig och satte igång en tillverkning. I praktiken var det Sveriges första bioraffinaderi som startade här, säger Stefan Lundmark, ingenjör vid Perstorp AB, forskare knuten till Mistra STEPS och en av dem som intresserat sig mest för den svenska plasthistorien.

Bakeliten, eller isoliten som den alltså kom att heta i Perstorp, innehöll i huvudsak fenolformalin uppblandat med lite beck, tjära och trämjöl. Det skapar ett hårt material som när det ligger i handen känns som en blandning av trä och plast.

Det användes i allt från telefoner till kastrullhandtag och strykjärn eftersom det också isolerade värme. Men framförallt användes det som isolatorer till elprodukter.

– Bakelitplasten var helt avgörande för elektrifieringen av Sverige. Det fanns inga andra material som kunde isolera både värme och el. Och så var bakeliten oförstörbar, det var förstås ett starkt säljargument, säger Stefan Lundmark.

Fadern Carl Wendt var måttligt förtjust i sonens framfart. Han hade livnärt sig på att sälja obehandlad träplank och att odla karp i de hundratals dammarna i trakten. Han såg inga skäl till att ändra affärsinriktning. Tidvis vägrade han till och med att sälja ved till sonens affärsäventyr.

– Länge gick affärerna också knackigt, berättar Bo Persson, medan vi vandrar bland montrarna i muséet Plastens Hus.

Han pekar på en annons i Svenska Dagbladet från januari 1918, som markerar en vändpunkt. Där annonserar Skånska Ättikfabriken, som företaget då hette, om ”Isolit, konstgjord hartz för elektrisk industri, tillverkas och säljs av Skånska Ättikfabriken, Perstorp”

På 1920-talet slog radion igenom i Sverige. I Perstorp tillverkades högtalargaller, reglage, vred och en hel del andra detaljer av den hårda isoliten till företag som Luxor, Dux, Radiola, svenska Philips.

– Nyckeln var att de hade lärt sig att blanda cellulosa i materialet för att på så sätt göra den mer formbar, berättar Stefan Lundmark.

Fortfarande var det alltså fråga om ren biobaserad plast. Oljan väntade fortfarande på att göra entré i fabrikerna i Perstorp.

Samtidigt som man i Perstorp sålde härdplasten isolit pågick under 1920-talet ett forskningsrace kring plasten i länder som USA, Tyskland, Italien och Sovjet­unionen. Ofta var forskningen på avancerad nivå. Under loppet av tio år på 1950- och 1960-talen gick tre nobelpris i kemi till upptäckter direkt kopplade till plast.

Bland annat fick tysken Herrmann Staudinger kemipriset 1952 för att på 1920-talet ha upptäckt att polymerer består av långa kedjor. Det hade man inte haft kläm på tidigare. Även italienaren Guillio Natta och tysken Karl Ziegler fick 1963 dela på nobelpriset i kemi för deras upptäckter kopplade till polymerer.

Därtill pågick mer handfast forskning, exempelvis inom företaget DuPont. Nylon, som såg dagens ljus 1938, var resultatet av tio års forskningsansträngningar inom företaget.

Det var också det första exemplet på de så kallade termoplasterna som kom att förändra världens konsumtionsmönster. Termoplasterna hade en helt annan viskositet än de stenhårda härdplasterna där bakelit ingick. De gick att göra mjuka och de kunde smältas ner utan att den kemiska grundstrukturen förändrades. Plasterna gick att tillverka i en mängd olika färger och det enda som tillfälligt satte stopp för plastrevolutionen var andra världskriget.

– Då slöt sig länderna. De hemlighöll sina upptäckter, men samtidigt pågick en intensiv materialutveckling. Man forskade i hemlighet kring syntetiska material eftersom man behövde det till sina arméer, säger Stefan Lundmark.

För familjen Wendt var kriget en tid av sällsynt goda affärer. Wilhelm Wendt var då avliden och sonen Otto hade tagit över familjeföretaget. Det rådde oljeransonering och det drivmedel som fanns att tillgå var kol. Koltillverkningen i Perstorp hade nått nya höjder och effektiviserats och familjen Wendt tjänade storkovan.

Pengarna investerade Otto Wendt i nya fabriker på industritomten i Perstorp. Efter kriget skulle här tillverkas plast! Termoplast! Otto Wendt hade rest runt i USA och snappat upp idéer och ut kom en explosion av färg. Plasterna var gula, röda, gröna, blå, orangea – allt det man inte lyckats med när det gäller bakeliten av fenol.

Nu började oljan smygas in som basråvara. Termoplaster var svåra att göra av bioplast (något man först i dag är på väg att lösa) men fortfarande användes bokskogarna som basråvara i andra plaster. Den fenomenalt framgångsrika Perstorpsplattan som låg på vart och vartannat svenskt köksbord tillverkades till stora delar av cellulosa liksom även laminatgolvet Pergo – en annan storsäljare.

– Ända fram till tidigt 2000-tal tillverkades Pergogolvet av cellulosa, säger Stefan Lundmark.

Bioplasten isolit kom även till pass när Stockholms tunnelbana byggdes ut. Då tillverkades rulltrappornas hjul av isolit och de höll långt in på 1990-talet, berättar Bo Persson på Plastens Hus.

– De var i det närmaste omöjliga att slita ut, säger han.

Men i längden var det ändå så att oljan trängde ut skogen. Den är mer energität, den kräver mindre bearbetning och blev alltså billigare, berättar Stefan Lundmark.

– Det är lättare att knäcka olja till molekylära byggstenar. Oljan är växtdelar som legat i miljontals år och blivit reducerade, vatten har försvunnit. Att skapa byggstenar från biomassa kostar ungefär tre gånger så mycket energi, alltså pengar. Det är förklaringen, säger Stefan Lundmark.

1950-talet kom att bli plastens årtionde. De färgglada termoplasterna lyste upp hem och arbetsplatser över hela världen. Kvinnorna bar nylonstrumpor, männen nylonskjortor. Det hölls Tupperware-partyn med hemförsäljning av hushållsartiklar i denna fantastiska nya typ av material. Snart kom de så kallade esterplasterna, exempelvis polyester som letade sig in i nästan varje textilfiber som tillverkades.

Både i Sverige och i resten av världen var plasten ett färgglatt utropstecken som berättade att kriget var över och att nu väntade goda tider.

I Östtyskland fick plasten en alldeles särskild ställning. Den tyska socialistiska republiken, DDR, var inbegripen i en modernitetstävling med väst, en tävling där de hade svårt att hålla jämna steg.

För att hålla östtyskarna på gott humör och få dem att känna en, visserligen artificiell, framgångsvind så inleddes en massproduktion av plastprodukter. Fabrikerna fanns redan, de hade byggts upp under tredje riket och oljan köptes till rabatterat pris från Sovjet­unionen. Designen stod resterna av Bauhaus-instituten för, vars designidéer var banbrytande på 1920-talet och tidigt 1930-tal.

Eli Rubin är historieprofessor vid universitetet i Michigan, USA. Han har specialiserat sig på konsumtionskulturen i forna DDR.

– Plast var en signal att man accepterade regimen. De som insisterade på att bära bomullskläder istället för polyester, eller som köpte antika trämöbler istället för dito i laminat eller polyuretan – de signalerade omedelbart att de hade avvikande värderingar och det väckte säkerhetspolisen STASI:s misstankar, säger Eli Rubin.

Men under 1970-talet steg oljepriset. Östtyskland, som hela tiden låg på fallrepet ekonomiskt, började sälja den sovjetiska oljan vidare till bland annat de skandinaviska länderna för att få likvida medel.

När började varningarna komma? Redan 1962 varnade Rachel Carson i boken Tyst vår om effekterna som kemiindustrin hade för fågellivet. Men det dröjde något decennium innan det kom specifika larm om plast.

Då handlade det om PVC-plasterna, vars förbränningsångor kunde vara cancerogena. Det passade Lundaföretaget Tetra Pak illa eftersom man utvecklat den återvinningsbara ölflaskan Rigello i PVC. Rigello hade en maggördel av papp och fanns i handeln under några år innan den konkurrerades ut av PET-flaskan som höll högre kvalitet och kunde återvinnas som returmaterial.

Under 1980-, 1990- och ända in på 2000-talen kom allt tätare larm PVC-plasterna. Senare kom larm om att tillsatsämnen som ftalater och andra mjuk­görare störde fertiliteten hos djur, samma gäller högfluorerade ämnen som PFAS. Idag är många av dessa förbjudna eller på väg att fasas ut.

Men problemen med plast sträcker sig längre än så – inte minst har vi älskat plasten för okritiskt. Idag befinner sig världen i ett tillstånd där plasten har ätit sig in i varenda levande organism. Epitetet oförstörbar har fått en helt annan, konkret, innebörd.

– Det är egentligen inte plastens fel, snarare hur vi använder den. Det är en inneboende svaghet hos människan. Vi måste lära oss hantera plasten bättre, för det finns ingen väg tillbaka, säger Stefan Lundmark.

I den lilla museishopen finns bland annat en solgul väska i plast med Lilla My från Mumin. På etiketten står att den är tillverkad i Sverige och av biobaserad plast från socker. Cirkeln är kanske sluten, återigen tillverkas svensk bioplast.

Var kommer plasten ifrån? Brasilien, svarar museiföreståndaren Bo Persson: 

– Om det gör väskan miljövänlig, det får du fråga en expert om.