Det finns en paradox här. Alla säger att vi ska ställa om till biobaserad plast, och det kan man ju säga. Men att göra det är väldigt svårt.

Åsa Halldén Björklund är teknisk marknadsutvecklare på Perstorp AB. Hon fortsätter:

– Om vi bortser från bioråvaran, som det kan bli brist på, så behöver vi byta ut processer längs hela vägen. Vi kan inte använda befintliga processanläggningar utan måste bygga nya och det kostar miljarder. Det är stora risker involverat i det.

Utanför fönstret hos kemikalietillverkaren Perstorp i det lilla samhället med samma namn tränger sig bokskogen på. Här i norra Skåne såg plasten dagens ljus i Sverige för ungefär 100 år sedan. Den första plastfabriken byggdes här 1917 och efter andra världskriget exploderade plasttillverkningen i Sverige, mycket tack vare Perstorps innovationstakt. Idag ägs Perstorp av ett franskt riskkapitalbolag, verksamheten har bantats och på den väldiga industritomten har byggnad efter byggnad hyrts ut till andra bolag. Den gamla kreosotfabriken från tidigt 1900-tal står noggrant igenbommad, försedd med stängsel och förbudsskyltar. Dit får ingen gå.

Men Perstorp fortsätter att utveckla byggstenar till polymerer som de säljer till många av världens länder; till färgindustrin, flygindustrin med mera. Det gör dem till en betydande aktör inom den så kallade petrokemiindustrin, den som tillverkar plastens ”byggstenar” – polymererna, som sedan andra företag använder för att producera allt från plastpåsar, plastfolie, tvättmedel, inredningsdetaljer till bilar, smörjoljor till flamskyddande lack till Eiffeltornet och oräkneliga andra saker. De senaste 70 åren har olja varit den helt dominerande basen i produktionen. Nu utsätts branschen för ett tryck att förändra sina produktionsmetoder och basråvaror. Olja ska bytas mot förnybart, något som Åsa Halldén Björklund framhåller inte är så lätt.

– Det vi har i dag har vi byggt upp under 100 år. Att nu ändra det på fem eller kanske tio år, det är inte realistiskt, säger hon.

Perstorps innovationschef Linda Zellner, som är med under intervjun, anser att den bild som målas fram av hennes industri är missvisande.

– Man går in för det är vi som är bovarna. Det är orättvis för man har inte helhetssynen. Man förstår inte att våra molekyler och polymerer som används i till exempel förpackningar i många fall bidrar till att minska koldioxidutsläppen.

Att ha bra skyddande plast runt köttet i kyldisken förlänger hållbarheten och minskar svinnet av ett koldioxidbelastande livsmedel. Att bildelar består av plast istället för metall sänker vikten och minskar bränsleåtgången. Det finns mängder av exempel där plast spelar en konstruktiv, ja, oumbärlig roll i ett ekologiskt hållbart ekonomiskt system. Plast går helt enkelt inte att tänka bort.

– Det är inte alltid plasten som är så hemskt fel utan snarare vår konsumtion och hantering när den är förbrukad, säger Linda Zellner.

Åsa Halldén Björklund lägger till; varför dräller det av PET-flaskor i världshaven, PET som är den mest återvinningsbara plasten som någonsin funnits? Hon frågar och har svaret nära till hands: Därför att vissa länder (bland annat USA) inte har pant på PET-flaskorna. Och just i de länderna är återvinningsgraden låg.

– I Sverige återvinns knappt 84 procent alla PET-flaskor. Jämför det med Tyskland som har dubbelt så hög pant som i Sverige. Där är återvinningen 95 procent, säger Åsa Halldén Björklund.

Linda Zellner och Åsa Halldén Björklund vill också peka på petrokemiindustrins – enligt dem själva – ogynnsamma placering i värdekedjan. Om Perstorp går över till biobaserade plaster så tar de som företag de stora riskerna men det är inte de som räknar hem de stora vinsterna. Det gör de som befinner sig i slutet av kedjan, detaljhandeln. Linda Zellner tar ett exempel med en enkel butikspåse som finns på Ica, Coop eller Willys. Den kostar cirka 25 öre att tillverka men handlaren tar ut två eller tre kronor av kunden.

– Det är en produkt som handlaren har stor avans på, säger hon.

En påse i biobaserad plast, då? Ja, den är något dyrare att ta fram, men prispåslaget i butik kan vara än mer rejält.

– Fem kronor kostar en bioplastpåse på Ica i Höganäs, säger Linda Zellner.

Den kasse som Ica Kvantum i Höganäs erbjuder är, till skillnad från de ”miljökassar” som många affärskedjor erbjuder, tillverkad i Helsingborg av kompost och annat biomaterial, och marknadsförs som bionedbrytbar. 

Perstorp satsar ändå på bioplaster och har ett nära samarbete med polymerforskarna inom Mistra STEPS. Det är bland annat Perstorp som Boazhong Zhang och hans kollegor på Kemicentrum har kontakt med när de vill utveckla nya polymerer. De får låna nödvändig utrustning som finns hos företaget och de utbyter kunskap. Just denna kontakt är nödvändig på minst två sätt: dels är företagets kunskap avgörande när det gäller att bestämma vilka molekyler eller byggstenar man ska gå vidare med och satsa på. De måste passa in i företagets övriga strategi som i sin tur styrs av marknadens behov. Dels behövs nära kontakt med företagen när de polymerer som är framtagna i forskningslabbet ska skalas upp från några gram till att kunna produceras tonvis.

– De får också hjälp av vår personal när de utför testerna. Och vi har intressanta polyestrar på gång, kandidater som vi ska utvärdera och som bland annat bygger på lignin. Vi måste också ta reda på vad de tillför för nytt.

Många gånger räcker det inte att ta fram en grön polymer som är en kopia på den gamla svarta.

– Kunderna vill gärna ha något hållbart, men det ska ge något extra, säger Linda Zellner.

Det är alltså marknadens röst som måste hörsammas när svart ska bli grönt i petrokemiindustrin.

På en liten kulle, bland spridda lövträd, står också fabriken där företagets kemiska byggsten Voxtar tillverkas, som helt eller delvis består av bioråvara. Voxtar beskriver företaget självt som ”rockstjärnan bland förnyelsebara polyoler” och man berättar att den har kapacitet att minska koldioxidavtrycket med upp till 80 procent. Den biobyggsten Perstorp tillverkar är identisk med den fossila och kan fås med antingen 40 eller 100 procent förnybart innehåll.

Tidigare hade Perstorp även en fabrik i Storbritannien som tillverkade biologiskt nedbrytbara polymerer. Den såldes eftersom det enligt Linda Zellner ”finns ett så stort intresse för den sortens produkter”. Men om nu branschen ska ställa om, vilket många verkar överens om, hur ska det gå till?

Åsa Halldén Björklund tycks ändå ha ett radikalt förslag: lagstiftning. Det är något som gör att alla i hela värdekedjan rättar in sig i ledet och gör sitt yttersta. Det är också något som till viss del skulle sprida ut riskerna över hela värdekedjan.

– Lagstiftning går inte att snacka bort. Den måste alla förhålla sig till, så det skulle kunna förändra spelplanen snabbt, säger Åsa Halldén Björklund.

Hon pekar själv på deponiförbudet som kom för snart 20 år sedan. Den lagen innebar att inget avfall som kan återvinnas, komposteras eller förbrännas – längre får gå på deponi. På bara några år minskade den andel avfall som gick till deponi från 50 procent till under 10 procent.

– Idag är det mindre än en procent som går till deponi, säger Åsa Halldén Björklund.

Hon understryker dock att det är andra mekanismer som driver utvecklingen, exempelvis tillgång till råvara. Men rätt använda kan även skatter och avgifter snabba på omställningen, menar hon.

– Men effektiv resursanvändning och minskade koldioxidutsläpp måste stå överst på listan. Lösningar som är biobaserade, men som kräver mer energi och mer resurser gagnar inte klimatet, säger Åsa Halldén Björklund.