Ingen kommer undan plasten

Redaktör: Per Westergård
Redaktionskommitté: Rajni Hatti-Kaul, Mistra STEPS, Mattias Lindahl, Mistra REES, Thomas Nilsson, Mistra.
Projektstöd: Andreas Nilsson, Malin Lindgren
Skribenter: Henrik Lundström, Thomas Heldmark, Per Westergård Foto (där inget annat anges): Getty Images
Illustrationer: Typoform
Grafisk form & produktion: Typoform
Tryck: TMG Tabergs
Producerad på uppdrag av: Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Sveavägen 25, 111 34 Stockholm, mail@mistra.org, www.mistra.org
twitter: @mistraforskning

Innehåll

5. Vägar framåt

Upphandling fungerar, men plastkunskap behövs

Upphandling kan vara ett användbart verktyg för offentliga aktörer som vill att den egna plastanvändningen ska bli mer miljövänlig. Nackdelen är att krångliga lagkrav ofta stjälper goda ansatser.

Svante Axelsson, som är nationell samordnare på Fossilfritt Sverige, hävdar att upphandlingar är det bästa verktyget vi har för att styra de offentliga inköpen.

– Den offentliga sektorn upphandlar varor och tjänster till ett värde av omkring 900 miljarder kronor per år. Det ger dem alla möjligheter att ställa krav, och ett sådant skulle kunna vara att säga att de inte köper in något som är fossilbaserat. Det är också något de borde göra. Att den skattefinansierade konsumtionen driver på utvecklingen är rimligt, det är ett sätt att ta samhällsansvar.

Där är vi inte, och kan inte heller vara, medger han. Åtminstone inte än. Vägen från mål till verklighet går därför via en trappa där kraven hela tiden blir tuffare.

– Börjar vi inte den vandringen nu kommer vi inte att nå det svenska nationella målet om att vi ska vara fossilfria 2045. Hur snabbt vi kan gå fram vet jag inte idag men vi vet att företagen ställer upp på målet. Förutsatt att de får veta i god tid vilka villkor som gäller.

Ett exempel där upphandling som verktyg först misslyckades och sedan blev till en framgång ­hämtar vi från Region Skåne. Regionen köper varje år in cirka sex miljoner engångsförkläden, i landet som helhet handlar det om 100-tals miljoner. Traditionellt är dessa tillverkade av fossilbaserad plast och därmed bidrar de till utsläpp av koldioxid.

När Region Skåne för några år sedan skulle göra en ny upphandling av skyddsförkläden ställde de som krav att dessa skulle vara fossilfria. Den blev en besvikelse, ingen leverantör anmälde sitt intresse.

De valde istället att göra en innovationsupphandling. Ett lyckat drag, visade det sig, plötsligt klev det fram ett företag som både kunde öka andelen förnybart material i förklädena och sänka priset med 25 procent. Dessutom förbättrades förklädets utformning, design och upplevda kvalitet avsevärt.

Det här är ett exempel där upphandling har bidragit till produktutveckling. Att det är en region, eller ett landsting som man sa förr, som tog ett steg för att göra den egna plastanvändningen mer miljövänlig är heller ingen slump. Sjukvården är nämligen storförbrukare av plast vilket har bidragit till att frågan om hur verksamheten ska kunna bli mer miljövänlig har varit på tapeten i många år.

Även på kommunal nivå pågår försök att använda upphandlingar som verktyg för en mer hållbar plast­användning. Ett exempel är Uppsala, där ­kommunen tillsammans med ett flertal ­samarbetspartner under två år har drivit projektet Klimateffektiv plast­upphandling. Syftet var att förändra upphandlingskriterier för att på så sätt påverka leverantörerna att utöka sitt utbud av återvunnen och förnybar plast. Ett annat att ta fram verktyg som visar produkternas ­klimatpåverkan och gör det möjligt att jämföra produkter med varandra – ett mål som de själva nu när projektet är avslutat anser att de har uppnått. 

Efter projektet har de infört en stegvis process som börjar med att den som ska upphandla en vara först ska fundera på om den behöver vara av plast över huvud taget. Och när plast är det enda alternativet ska de i första hand välja produkter tillverkade av återvunnen plastråvara. Allt för att minimera klimatpåverkan.

Upphandlare har sällan fokus på plast

Helena Norin är konsult på företaget Enviroplanning och ansvarig för en förstudie som forskningsprogrammet RE:Source initierat för att se om upphandlingar kan vara ett verktyg för dem som vill vara mer aktiva inom plastområdet. Enligt henne har plast blivit en allt hetare fråga, även inom andra områden än vården, under senare år.

– Möjligen är det den senare tidens uppmärksamhet på mikroplaster som har fått intresset att öka. Plötsligt är det som om många kippar efter andan och vill veta vad de kan göra för att bli bättre.

Den förstudie som hon ansvarar för ska undersöka om det går att utveckla upphandlingskriterier som bidrar till en minskad miljöpåverkan. Tre sektorer ska studeras, dels kommuner och landsting dels byggnäringen och handeln. Områden med väldigt olika förutsättningar.

– Ett bekymmer för den offentliga sektorn är att det finns mängder av regler kring hur upphandlingar ska genomföras och vilka villkor som kan ställas.

För en region, eller företag, som ska köpa in en komplex produkt finns det betydligt större förutsättningar att sätta press på leverantörerna jämfört med om det är en stapelprodukt som engångshandskar.

– När det gäller engångsmaterial är det mer effektivt att titta på flödet av materialen internt än att försöka påverka produkten i sig. Minskad användning är ofta en bättre och enklare väg att gå.

Inte heller det är en enkel utmaning. Åtminstone inte för sjukvården som alltid måste fungera och där kraven på hygien är höga.

En lag som syftar till att skapa en spårbarhet för alla de material som ingår i en produkt och det genom hela leverantörskedjan kommer att införas 2020. Förhoppningen är att det ska bli lättare att få koll på materialflöden och att det därmed ska bli möjligt att ställa tydligare krav när produkter upphandlas.

– Bra tänkt men det kommer inte att bli lätt att följa en komplex produktionskedja som kanske börjar i köket hos en familj i Bangladesh och sedan går via en lång rad leverantörer i olika länder innan de till sist når fram till slutkunden, säger Helena Norin.

För privata företag inom byggbranschen och inom handeln är det både enklare och tuffare att hantera plastmaningen.

Fördelen är att de inte behöver ge sig i kast med byråkratiskt besvärliga upphandlingar, istället kan de ganska rakt av köpa in de produkter de vill ha. Nackdelen är att många företag, åtminstone i handelssektorn är små och saknar resurser att väga olika produkter och lösningar mot varandra.

– Jag vill därför ta fram ett flödesschema som ger mindre företag en vägledning när de ska ta ställning till om och i så fall vilka plastprodukter de ska köpa in.

Men att större företagen har bättre möjlighet att göra kloka plastval är möjligen en illusion.

– Många av dem är konservativa och vill helst göra som de alltid har gjort, därför är det ett ganska besvärligt arbete att införa nyheter på bred front. Företagen lyfter dock gärna fram enstaka prestigeprojekt men det är betydligt svårare för dem att återföra kunskapen till den ordinarie verksamheten.

För ett byggföretag gäller det även att hantera att vissa plaster byggs in i husen medan annat slängs direkt på arbetsplatsen.

– Frågan är hur de ska tänka när det gäller de plaster som är en del av huset. Ingen vet idag hur den plast som är inbyggd i huset kommer att tas om hand när huset en dag rivs eller genomgår en större renovering.

Kompetens försvinner när produktionen flyttar

Andra utmaningar för företagen, är enligt Helena Norin, att de förlorar kompetens om hur produktionen går till ifall tillverkningen flyttar ut ur landet.

– Inköpare och upphandlare är ofta bra på frågor som rör priser och leveransvillkor men de har ofta en mer begränsad kunskap om miljö. Större företag kan ha den kompetensen men för mindre är det mer eller mindre omöjligt att ställa relevanta krav.

Att driva fram förändringar genom innovationsupphandlingar, som Region Skåne gjorde med engångsförkläden, låter bra, menar Helena Norin. Men i verkligheten är det få som väljer den vägen.

– Ett bättre alternativ kan vara att först sätta upp mål för den egna plastanvändningen och sedan skapa partnerskap med andra för att på så sätt få till en sökande process där både köpare och producenter tillåts göra misstag på vägen mot målet.

Även om Helena Norin ser fördelar med upphandlingar är hon tydlig med att de inte löser alla problem.

– Mikroplaster kommer man varken åt med livscykelanalyser eller upphandlingar. Det kan man bara göra genom att fundera på lösningar hela vägen tillbaka till källan.

Tyvärr stannar offentliga upphandling ofta vid att kräva att det ska finnas en viss mängd återvunnen plast produkterna, men det är inte den mest relevanta frågan, menar Mattias Lindahl, programchef för Mistra REES.

– Istället borde upphandlare ställa större krav på att produkter ska hålla längre för att på så sätt få till lägre livscykelkostnader.

läs mer om Vägar framåt

visa
göm