Många av oss går till affären och pantar returflaskor av PET-plast, vi sorterar ut plastförpackningar och tar med till någon av de närmare sex tusen återvinningsstationerna i Sverige. Trots att insamling av returflaskor och förpackningar ligger i världstopp, och trots att plaståtervinning står högt på agendan inom EU och hos svenska myndigheter, är det fortfarande väldigt lite plast som blir nya produkter.

– Att vi inte materialåtervinner mer plast idag innebär en stor förlust. Vi har inte råd, varken miljömässigt eller samhällsekonomiskt, att elda material som vi bara har använt en enda gång, säger Evalena Blomqvist, programchef för Mistra Closing the loop och RE:Source och som studerar nya sätt att ta hand om avfall och material på ett resurseffektivt sätt.

Avfallstrappan, som står inskrivet i EU-direktiv och miljöbalken, styr samhällets avfallshantering. Den går från deponering och energiåtervinning längst ned, till de högre stegen materialåtervinning eller återanvändning. Ser vi till allt plastavfall deponeras idag endast en mindre andel, men till stor del står vi kvar på det andra trappsteget. I Sverige eldas fler än fyra av fem plastprodukter upp, oftast återvinns plastens energiinnehåll. Endast åtta procent av den använda plasten i Sverige går till materialåtervinning.

Att öka återvinningen skulle vara bra ur klimat- och miljösynpunkt, men det finns också en ekonomisk aspekt. Enligt en beräkning från konsultfirman Material Economics bevaras idag endast 13 procent av plastens värde efter en användning. Av plastens ursprungsvärde på 10,3 miljarder kronor, baserat på priset på ny råvara, finns bara 1,3 miljarder kronor i bevarat material- och energivärde. En del av värdeförlusten för plast beror på att materialet kontamineras och förlorar viktiga egenskaper under användning och återvinning, men den stora förlusten beror på att materialet förstörs, försvinner på vägen, deponeras eller förbränns.

– Det är oansvarigt att elda upp plastmaterial som bara har använts en gång, om materialet har ett värde någon annanstans. Men förutsättningarna för att plasten ska ha ett andrahandsvärde är dåliga. Få eller ingen tar idag ansvar för att plastprodukter ska ha ett andra liv, säger Evalena Blomqvist.

– Med tanke på det är åtta procents materialåtervinning en riktigt bra nivå, säger hon.

Den låga materialåtervinningsgraden är alltså en utmaning. En annan är att dagens återvinningsteknik – så kallad mekanisk återvinning där plastmaterialet smälts om – nästan alltid innebär en kvalitetsförsämring.

– De förpackningar vi lägger i återvinningsstationerna, som ofta tillverkas av polyeten, polypropen eller polystyren, blir aldrig till samma förpackning igen, säger Christer Forsgren, adjungerad professor i industriell återvinning vid Chalmers samt teknik- och miljöchef vid Stena Recycling.

Förpackningar är det område där vi använder mest plast, ungefär 40 procent av samhällets plastanvändning går hit. Knappt hälften av förpackningarna samlas in. Merparten går till energiåtervinning. Bara en fjärdedel av de insamlade förpackningarna materialåtervinns, och då nästan enbart i produkter med lägre kvalitet och värde än ursprungsprodukten, enligt Christer Forsgren.

– Mjuka plaster som samlas in vid återvinningsstationer är ofta svåra att få tillräckligt rena. Ofta blir de lågkvalitativa, tjockväggiga eller svarta produkter.

Engångskrukor av plast är ett exempel på produkter som ofta görs av återvunnen plast. Christer Forsgren nämner även överkörningsskydd, för kablar som tillfälligt dras över en väg, och andra plastdetaljer för anläggningsändamål.

– Vi har för mycket av den typen av återvinning idag. Det är inte hållbart i längden. Det är tveksamt om det ens borde räknas som materialåtervinning, säger Christer Forsgren.

Problemet med dagens plaståtervinning är alltså dels låg materialåtervinningsgrad, dels det faktum att återvunnen plast sällan eller aldrig används för att tillverka samma produkt mer än en gång. Ett gyllene undantag är returflaskor av PET-plast. Enligt den senaste statistiken från Naturvårdsverket materialåtervinns 84 procent av alla returflaskor. Även om ny, fossilbaserad plastråvara, kontinuerligt måste tillföras för att upprätthålla kvaliteten på plastflaskorna, är retursystemet ett bra exempel på ett cirkulärt flöde där material och naturresurser faktiskt till stor del återvinns.

Returflaskorna av PET är dock en försvinnande liten del av all plast i samhället. 25 000 ton PET-flaskor sätts på marknaden i Sverige varje år, drygt 22 000 ton av dem återvinns till nya flaskor. Det ska jämföras med de över 1,7 miljoner ton plast som enligt Naturvårdsverket årligen blir avfall i Sverige. Enbart den plast som vi privatpersoner aldrig sorterar ut och som vi istället slänger i de blandade soporna under diskbänken – förpackningar, diskborstar, tandborstar och annat – uppskattas till 278 000 ton, dvs cirka 28 kilo per person i Sverige och år.

Plastavfall uppstår på alla håll i samhället. Bara de drygt 350 miljoner engångshandskar som uppskattningsvis används varje år inom svensk sjukvård motsvarar över 2 000 ton plast. När plaströr grävs ner i samband med exempelvis installationer av bergvärme och andra vatten- och avloppsledningar uppstår årligen 5 000 ton spill – det mesta förbränns, men det pågår arbete för att materialåtervinna mer.

Det här är bara några exempel hämtade ur Naturvårdsverkets rapport från 2019 – Kartläggning av plastflöden i Sverige – men det illustrerar vilken enorm mängd plast vi omger oss med.

– Materialåtervinningen av plastprodukter behöver bli bättre. Plastanvändningen i samhället ökar, avfallsmängderna likaså. Förpackningar, byggavfall och fordon är bland de största användningsområdena för plast. Även sjukvården och industrier använder mycket plast. En stor del av den plasten är fortfarande fossilbaserad och det mesta går till energiåtervinning, säger Petra Selander på Naturvårdsverket.

Kartläggningen från Naturvårdsverket visar bland annat att det saknas system för att verksamheter som byggbolag, industrier och sjukhus ska kunna sortera ut plast från annat avfall. Även kommunernas insamling av använd plast är begränsad. Idag har till exempel bara 70 av landets 290 kommuner separat insamling av uttjänt plast på återvinningscentraler.

Hela tiden ökar dessutom användningen av plast. Varje år tillförs cirka 39 000 ton plast via hushållselektronik – bland annat datorer, mobiltelefoner, dammsugare, mikrovågsugnar. En ny bil innehåller flera hundra kilo plast – vilket på många sätt är positivt eftersom det minskar bilens vikt och därmed bränsleförbrukning och utsläpp. Men plasten ger också upphov till stora avfallsflöden som idag återvinns endast i begränsad omfattning. Enbart nybilsförsäljningen under 2017 tillförde samhället ytterligare 134 000 ton plast.

– Vi måste ställa om hur samhället både producerar och använder plast. Idag saknas system som kan ta hand om all plast som sätts på marknaden, säger Petra Selander på Naturvårdsverket.

Varför återvinns inte mer plast idag? Enligt Christer Forsgren är det stora problemet med dagens återvinning att produkter inte är anpassade för att återvinnas.

– De utformas på ett sätt som är bra för funktionen, men som gör det svårare att återvinna, säger Christer Forsgren.

• Kemikalier i plast, exempelvis mjukgörare och flamskyddsmedel, gör det svårt att skapa rena plaster, som de flesta efterfrågar.

• Tillsatser av färg i ursprungsprodukten innebär att efterfrågan på den återvunna plasten begränsas.

• Många plastprodukter tillverkas av laminat, det vill säga två eller flera olika typer av plast som har sammanfogats i lager, något som försvårar återvinning.

• Det är heller inte ovanligt att plast förstärks, exempelvis med glasfiber, men i återvinningsledet innebär det att smältfilter lätt täpps igen.

• Det faktum att det finns en så stor mängd olika plaster gör att de lätt blandas samman, något som i sin tur försvårar eller omöjliggör materialåtervining. Till exempel kan en liten mängd PVC-plast helt förstöra värdet av en större mängd PET.

Allt detta gör det svårt för återvinningsföretag att långsiktigt garantera kvalitet på återvunnen plast, konstaterar Christer Forsgren.

– Vi kan inte utlova X antal ton varje år till en produkt som kanske ska leva i många år med stora krav på att klara exempelvis kyla, värme och vibration. Men det pågående ISO–arbetet för att ta fram nya standarder för plaståtervinning, kommer att underlätta.

Många producenter vill inte att konsumenter ska komma i direktkontakt med återvunnen plast, enligt Christer Forsgren. Inuti elektronikprodukter och datorer används återvunnen plast till vissa applikationer, men däremot inte alls utvändigt.

– Till bakstycket på teveapparater eller datorer exempelvis vill tillverkare använda jungfrulig plast. Plasten utsätts för solljus och tillverkare vill inte ta risken att materialet ska schangsera med tiden. Det ska se nytt ut.

Den långa värdekedjan vid materialåtervinning är också en försvårande omständighet; från konsumenten (privatperson eller organisation) som ska sortera plasten via en avfallsentreprenör som hämtar materialet och levererar plasten vidare till en sorteringsanläggning. Sorterad, kanske också tvättad, plast transporteras därefter vidare till en plaståtervinnare som smälter ner plasten och producerar plastpellets. Först därefter kan en plasttillverkare använda den återvunna plasten i en påse eller plastdetalj.

Det är många aktörer, ofta med sitt eget ansvarsområde som varken vill eller kan ta ett ansvar för helheten, konstaterar Evalena Blomqvist.

– Hela branschen lider av någon annan-ism. Att någon annan ska ta ansvar. Ligger ansvaret två steg bort från mig behöver jag inte bry mig. Det blir förlamande, säger Evalena Blomqvist.

Leonidas Milios, forskare vid Lunds universitet, ingår i forskningsprogrammet Mistra REES, som utvecklar lösningar för ökad resurseffektivitet och en cirkulär ekonomi. Han har studerat olika aspekter av plaståtervinning både ur ett svenskt och ett europeiskt perspektiv. Tillsammans med kollegor i Danmark har han bland annat intervjuat aktörer längs återvinningskedjan.

– Vi har kartlagt varför återvinningen av plast i Sverige och övriga Norden inte fungerar särskilt bra. Det är en komplex fråga och det finns många orsaker, säger Leonidas Milios.

Enligt Leonidas Milios går det att urskilja fyra huvudsakliga hinder för ökad materialåtervinning:

• låg efterfrågan på återvunnet material,

• bristfällig information om innehållet i återvunnen plast,

• bristande sorterings- och återvinningskapacitet samt

• att en stor andel plastavfall idag går till avfalls­förbränning.

Den dåliga efterfrågan på återvunnet plastmaterial beror i sin tur på det låga oljepriset, konstaterar Leonidas Milios, vilket innebär att återvunnen plast får svårt att konkurrera prismässigt med jungfrulig plast. Den långa värdekedjan – insamling, sortering, återvinning och användning i ny produkt – bidrar till det. För varje delsteg av värdekedjan krävs både transporter och olika kostnadskrävande processer.

– Även om ny plastråvara inte alltid har den bästa kvaliteten, blir den ofta det billigaste alternativet för tillverkaren av plastdetaljer, säger Leonidas Milios.

Idag finns en bristande återvinningskapacitet i Sverige. Bristande lönsamhet är heller ingen bra grogrund för nya investeringar, konstaterar han. Att värdekedjan består av många olika aktörer försvårar spårbarheten. Kunskap om plastmaterialet, exempelvis om kvalitet och innehåll av eventuella kemikalier i plasten, överförs inte självklart mellan de olika leden. Leonidas Milios efterlyser ökad dialog mellan de olika återvinningsaktörerna.

– Om det saknas tillräcklig information om plasten från avfallshanteraren, måste återvinningsföretaget själv betala för analyser och sortering. Det bidrar också till att återvunnen plast får svårt att konkurrera med ny plastråvara som har tydligt specificerat innehåll.

En fjärde hinder, konstaterar Leonidas Milios, är specifikt för Sverige, och det handlar om att en stor del av plastavfallet idag går till kommunala avfallsförbränningsanläggningar.

– Att elda plast är ofta ett billigt och praktiskt bränsle för kommunala avfallsförbränningsanläggningar, men det är dåligt ur klimatsynpunkt. Det är som att elda olja.

Sverige byggde upp kapacitet för avfallsförbränning under 1960- och 70-talet. I takt med att samhällets insamling av plast har ökat har också plastavfall blivit ett eftertraktat bränsle. På sikt är det dock oförenligt med regeringens mål om ett fossilfritt Sverige 2045.

Hur energiinnehållet i plasten ska ersättas är det ingen som har något bra svar på idag, konstaterar Leonidas Milios. Enligt honom behövs en större samhällsanalys, som gör en avvägning bland annat mellan behovet om ökade kretslopp av naturresurser och målet om framtida nollutsläpp av växthusgaser.

– Om vi vill öka materialåtervinningen av plast och slutar skicka plastavfall till förbränning, måste de här anläggningarna ha ett annat bränsle. Vad ska de använda istället? Att lösa det blir ett dilemma, säger Leonidas Milios.

Flera initiativ de senaste åren syftar till att öka möjligheten att materialåtervinna plastavfall i Sverige. Exempelvis vill regeringen underlätta insamling och sortering av bland annat förpackningar. Därför har man beslutat om en ny förordning för producentansvaren för förpackningar och returpapper. Det innebär att bland annat plastförpackningar ska samlas in bostads- eller kvartersnära – en stor förändring jämfört med dagens system med återvinningsstationer. De nya reglerna införs i två etapper, 2021 och 2025.

Även återvinningsindustrin utökar sin kapacitet, bland annat har återvinningsföretaget Stena Recycling vid sin anläggning i Halmstad investerat i ny teknik för att bättre kunna ta om hand elektronik- och fordonsavfall, inklusive plast.

Under 2019 togs en ny sorteringsanläggning i drift i Motala. Bakom anläggningen står Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI. Anläggningen, som har kapacitet att årligen sortera 120 000 ton av hushållens plastförpackningar, producerar olika plastfraktioner som sedan säljs vidare till material- eller energi­återvinning i Sverige eller utomlands.

De tre exemplen bidrar till en förbättrad insamling och sortering av åtminstone en del av samhällets plastavfall. Men det kommer inte nödvändigtvis att höja materialåtervinningsgraden eller efterfrågan på återvunnet material. De senaste åren har dock många företag satt upp som mål att använda mer återvunnen plast i sina produkter, något som Evalena Blomqvist ser som mycket positivt.

– Ja, om företagen menar allvar med sina ambitioner kommer de att erbjuda ett intressant momentum för hela återvinningsbranschen, säger hon.

Bland annat har landets stora livsmedelsbutiker och affärskedjor, genom branschorganisationen Svensk Dagligvaruhandel, satt upp som mål att alla plastförpackningar ska vara möjliga att materialåtervinna senast 2022. Senast 2030 ska alla plastförpackningar vara tillverkade av fossilfri eller återvunnen plast.

– Det finns nog inte en bransch som under de senaste åren inte har tagit fram en plaststrategi eller gjort en framtidsanalys av sin plastanvändning. Flera stora svenska koncerner, exempelvis IKEA, har också satt upp mål om att öka andelen återvunnen plast i sina produkter, säger Evalena Blomqvist.

Materialåtervinning av plast är alltjämt en liten företeelse, och saknar de skalfördelar som finns vid tillverkningen av jungfrulig plast. Men att nu allt fler sätter upp krav och målsättningar om att använda återvunnen plast kan förhoppningsvis ge plaståtervinningen en rejäl knuff i rätt riktning, tror hon.

– Jag tror på att låta marknaden jobba när den är som bäst. En ökad efterfrågan och en vilja att betala mer för återvunnen plast kommer att driva på utvecklingen. Då kommer återvinningsbranschen på sikt också att kunna leverera, säger Evalena Blomqvist.

Åsa Stenmarck, resursexpert på IVL Svenska Miljöinstitutet, var ansvarig för 2018 års statliga utredning om en hållbar plastanvändning, ”Det går om vi vill”. Hon håller med om att materialåtervinningen av plast inte fungerar bra idag, men även hon ser en ljusning. Inställningen inom branschen idag är en annan än för bara några år sedan, säger Åsa Stenmarck.

– Ja, det slog mig under utredningen. Jag trodde vi skulle få mycket mothugg från plastbranschen på våra förslag. Men det gick att föra en väldigt nyanserad diskussion, även om frågor som handlade om att minska plastanvändningen, säger Åsa Stenmarck.

De senaste åren har hon sett tecken på en ökad dialog och ett ökat samarbete mellan återvinningsindustrin och tillverkarna.

– När jag började jobba med avfallsfrågor för sjutton år sedan fanns få projekt där både tillverkare och återvinnare var med. Nu är det kutym att aktörerna träffas och lär av varandra.

Åsa Stenmarck framhåller den nya sorteringsanläggningen i Motala som ett positivt exempel. Det faktum att plastproducenten Borealis nyligen köpte en plaståtervinningsanläggning i Tyskland ett annat. Båda exemplen visar, enligt henne, att industrin har blivit mer måna om att sluta kretsloppen.

– Ingen vet riktigt hur vi ska lösa det här än. Men hållbarhetsfrågan har lyckats ta sig väldigt långt inom näringslivet och övriga samhället de senaste 5–6 åren. Det ger hopp även för en hållbar plastanvändning och plaståtervinning.

På frågan om vilka konkreta åtgärder och styrmedel hon skulle vilja se framöver för att öka materialåtervinningen, betonar Åsa Stenmarck att samhället inte i första hand bör fokusera på ytterligare insatser för ökad sortering och insamling. Istället måste insatserna komma in tidigare i plastens livscykel.

– Om jag fick bestämma skulle jag inte skruva på sorteringsratten. Återvinningsprocessen kan visserligen optimeras, både för att bli mer energieffektiv och för att undvika spill. Men materialåtervinningen är starkt beroende av andra faktorer, säger Åsa Stenmarck.

– Hur kan vi styra och kontrollera designen på plastprodukterna och hur marknaden fungerar? Det är där man behöver sätta in styrmedel. Går produkterna att plocka isär enkelt? Går de att sortera? Innehåller plasten farliga ämnen? Att återvinna är en teknisk process som kan optimeras, men den är helt beroende av hur plastprodukterna är utformade.

De differentierade avgifter för plastförpackningar som infördes 2019 av Förpacknings- och tidnings­insamlingen, FTI, innebär därför ett steg i rätt riktning, anser Åsa Stenmarck. Enligt producentansvaret ska tillverkaren av en plastförpackning bekosta insamling och återvinning med en avgift. Hittills har producenterna betalat en lika stor avgift – per kilo plastförpackning – oavsett om plasten kan materialåtervinnas eller inte. De nya reglerna innebär en högre avgift på förpackningar som är svåra eller omöjliga att materialåtervinna, exempelvis av nedbrytbar plast, eller som tillverkas av sådana plaster där efterfrågan på återvunnet material är begränsad. Samtidigt sänks avgiften på återvinningsbara förpackningar, exempelvis de som enbart innehåller en sorts plast, i första hand polyeten (PE) eller polypropen (PP).

– Det här är ett sätt att hjälpa producenten att välja mer återvinningsbara material. Vi försöker driva utvecklingen mot en högre materialåtervinning av förpackningar. Att differentiera avgiften är en sådan åtgärd. Bygget av sorteringsanläggningen i Motala är en annan, säger FTI:s marknadschef Anette Löhnn.

Att stimulera ökad efterfrågan på återvunnet plastmaterial är också en viktig fråga. Både piska och morot bör användas, enligt Åsa Stenmarck, såväl att straffa icke-återvinningsbar plast som att främja den som använder återvunnet material. Åsa Stenmarck nämner också möjligheten att införa nya pantsystem.

– Dagens pantsystem för PET-flaskor fungerar väldigt bra. Det borde gå att göra på liknande sätt även för andra förpackningar.

Även offentlig upphandling ser hon som en viktig väg framåt, där upphandlingen kan ställa krav både på att plastprodukter utformas för att vara återvinningsbara och på att produkter innehåller en viss andel återvunnet material. Leonidas Milios, forskare och aktiv inom Mistra REES, konstaterar att policyer för ökad materialåtervinning måste riktas mot både offentlig sektor och privat näringsliv. Även han pekar ut offentlig upphandling som en möjlighet.

– Jag har noterat ett ökat intresse bara de senaste två–tre åren för upphandling som ett verktyg för ökad plaståtervinning. Men än så länge är det få offentliga upphandlare som har tillräcklig utbildning för att inkludera kriterier kring till exempel återvunnen plast i sina offert­underlag. Här behövs samordning på högsta nivå och tydligare vägledning från Upphandlingsmyndigheten.

EU:s ekodesigndirektiv är ett befintligt styrmedel som hittills haft ett stort fokus på att få ner produkters energianvändning, men det börjar även kopplas till materialåtervinning, säger Christer Forsgren. Ännu har inte direktivet bidragit till ökad plaståtervinning, men på sikt hoppas han att det ska bli så.

– Nyligen kom nya regler i direktivet som säger att från och med 2021 ska diskmaskiner och tvättmaskiner vara designade så att de ska bli enklare att reparera och att komponenterna ska kunna återanvändas. Den typen av krav kommer att komma efter hand, och det kommer att gynna en ökad återanvändning och återvinning.

Producenter måste framöver tvingas ta ett större ansvar för sina produkter, konstaterar Christer Forsgren.

– Om vi vill ha ett hållbart samhälle, kan man inte släppa hur många produkter som helst på marknaden som man inte förstår konsekvenserna av. Det finns CE-märkning på produkter för att människor inte ska skada sig. Men det finns ingen motsvarande märkning för hur miljöbelastande produkten är under sin livs­cykel. Ser vi framåt måste den typen av krav komma från samhället, säger Christer Forsgren.

Genom att utforma plastprodukter så att de lättare kan samlas in och återanvändas eller materialåtervinnas är viktigt. Det finns tekniska utmaningar också i att utveckla återvinningsprocessen och inte minst olika incitament för att öka efterfrågan på återvunnet material. Men för avfallsexperterna Åsa Stenmarck och ­Evalena Blomqvist är en ökad plaståtervinning kopplad till att minimera konsumtionen av plast och bara använda plasten där den verkligen behövs.

– Olja är ett material som moder jord har förfinat under miljontals år. Det borde vi använda till högvärdiga produkter med stor samhällsnytta. Schampoflaskor är inte riktigt det, säger Evalena Blomqvist.

– Största farhågan för mig är att diskussionen om en hållbar plastanvändning bara ska handla om återvinning. Vi kan inte återvinna allting. Det är en utopisk bild. Vi kommer alltid att ha en massa komplexa produkter som inte går att materialåtervinna. Och vi kommer att behöva tillsätta en del farliga ämnen, exempelvis flamskyddsmedel för att minska brandrisker, säger Åsa Stenmarck.

Beslutsfattare behöver bidra med vägledning, bland annat frågan om vad som ska ersätta plasten som bränsle i avfallsförbränningsanläggningar. Och hur ska vi sluta kretsloppen och öka materialåtervinningen, samtidigt som vi inte vill cirkulera miljöfarliga och hälsoskadliga ämnen i samhället? Var går en rimlig balansgång mellan cirkulär ekonomi och allt skarpare miljökrav?

– Jag är hoppfull, jag ser att förändringar är på gång. Men politiker och företagsledningen står inför en del obekväma beslut, säger Åsa Stenmarck.

– Jag tror att Greta-effekten kommer att pressa på politikerna. Förbudet inom EU mot engångsplast drevs igenom med enorm fart, det tog bara ett år så fanns ett lagförslag. Med väldigt lite upprörda konsumenter. På det viset har vi en befolkning som ligger före beslutsfattarna.

För Åsa Stenmarck kan även så kallad kemisk återvinning vara ett bra alternativ för plast som är svår att materialåtervinna med dagens metoder. Hon utesluter inte heller att även i framtiden elda plast och återvinna enbart dess energiinnehåll.

– Det är naivt att tro att vi skulle kunna nå hundra procents materialåtervinning. Det viktiga är att vi kommer till en nivå där vi tar ut tillräckligt med nya råvaror utan att suga ut jorden som idag. Med olika åtgärder kan vi nå en resursförbrukning som är rimlig, säger Åsa Stenmarck.