Småbarnsföräldrar är en grupp som oroar sig extra mycket för hur plast påverkar hälsan. Delvis har de fog för sin oro. En amerikansk studie, som publicerades för några år sedan, visade att plastleksaker från 1970- och 1980-talen ofta innehåller alarmerande höga halter av bly, kadmium och arsenik.

Men delvis är oron överdriven. Åtminstone om vi ger våra små leksaker tillverkade efter år 2012 eftersom många kemiska ämnen som tidigare var tillåtna då blev förbjudna inom EU.

Helena Norin, kemiingenjör på konsultföretaget Enviroplanning och med lång erfarenhet av att utvärdera och bedöma miljörisker har ett par enkla råd till föräldrar.

– Jag skulle utan tvekan låta större barn leka med äldre lego, däremot skulle jag inte låta små barn som gärna stoppar saker i munnen leka med leksaker tillverkade före 2012. Sämst är gamla bollar och mjuka dockor, dem bör ingen befatta sig med.

Att regelverket har blivit tuffare betyder inte att dagens leksaker är riskfria. Enligt Kemikalieinspektionen innehåller 15–20 procent av alla kontrollerade leksaker för höga halter av något giftigt ämne. De leksaker som uppvisade höga halter av giftig eller oönskade ämnen var inköpta på nätet från leverantörer som inte omfattas av EU:s stränga lagkrav.

Ett av problemen relaterade till plast är ftalater. Det är egentligen ett samlingsnamn på en grupp ämnen som är baserade på ämnet ftalsyra och som ofta används som mjukgörare i plast.

Jonatan Axelsson vid Lunds universitet har i en studie undersökt drygt 300 pojkar och deras mammor som har utsatts för ftalater i olika grad.

– Vi såg att ju högre halter av ftalater en mamma hade i blodet under sin graviditet desto lägre spermiekvalitet hade sönerna. Men hur det påverkar fertiliteten vet vi inte eftersom det finns fler orsaker till att män idag har spermier med låg kvalitet. Det vi däremot med stor säkerhet kan säga är att höga halter av ftalater leder till lägre nivåer av testosteron hos råttor. Något lika tydligt samband kan vi inte se för människor, kanske är vi inte lika känsliga som gnagare.

Ftalater misstänks även kunna försena barns språkutveckling. En studie där drygt 1 200 svenska och amerikanska kvinnor och deras barn deltog visade att om en mamma hade utsatts för en fördubblad exponering av ftalaterna DBP och BBzP ökade risken för en försenad språkutveckling hos hennes barn.

Idag är ftalaterna inte tillåtna i nya konsumentvaror, men finns kvar i många äldre produkter. Sedan sommaren 2019 är det inte längre tillåtet att använda ett flertal olika ftalater i elektrisk och elektronisk utrustning. Undantagna från förbudet är produkter som enbart används inom industrin eller utomhus och som inte riskerar att komma i kontakt med slemhinnor eller i långvarig kontakt med hud.

Mikroplast är inte bara ett bekymmer när det gäller nedskräpning, även dess effekt på vår hälsa oroar. Dels plastpartiklarna i sig, och dels för att de kan fungera som bärare av giftiga ämnen.

Men frågan är komplicerad. Enligt Livsmedelsverket är det inte troligt att mikropartiklar större än 150 μm kommer att absorberas av kroppen, däremot kan de ge upphov till lokala effekter på immunsystem och orsaka inflammation i tarmen. En viss oro finns för partiklar mindre än 1,5 μm, där finns misstankar om att de kan ta sig in djupt i olika organ. Störst är farhågorna när det gäller de allra minsta partiklarna, (mindre än 100 nm). Inte minst risken för att de ska passera både hjärn-blodbarriären, som normalt skyddar hjärnan från giftiga ämnen, och ta sig från moderkakan till foster.

Inte blev det enklare när Världshälsoorganisationen WHO i en rapport, publicerad i augusti 2019, valde att tona ner riskerna. Enligt rapportens författare finns det ingen anledning att tro att mikroplast i vatten är farligt för oss. Samtidigt säger de att slutsatserna bygger på otillräcklig information, och därför vill de se mer forskning inom området.

– Baserad på de belägg vi har är risken för att mikroplaster ska påverka människors hälsa liten, sa Jennifer de France, medförfattare till rapporten och teknisk expert på vatten, sanitet och hygien på avdelningen för folkhälsa och miljö vid WHO, i samband med att rapporten släpptes.

De får stöd i sin riskanalys av Thomas Backhaus, professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet och verksam inom Mistra Environmental Nanosafety. Det grundar han på att vårt matsmältningssystem är bra på att utvinna de delar av maten som vi behöver. Och hålla de partiklar kroppen inte vill ha borta.

Mer tveksam till rapportens resultat är Tommy Cedervall, forskare vid Lunds universitet och programdirektör för Mistra Environmental Nanosafety. Han välkomnar att WHO försöker svara på den oro som finns när det gäller mikroplaster. Samtidigt menar han att deras budskap, att de inte vet så mycket och att det därför nog inte är så farligt, är lite märkligt.

Tommy Cedervalls egen forskning handlar mer om nanoplast, plastpartiklarna som är så små att vattenlevande organismer tar upp dem på ett annat sätt än vad de kan göra med större partiklar. Här ger WHO:s rapport inget stöd, och därför krävs det mer forskning menar han, innan vi kan dra några definitiva slutsatser om nanoplaster.

Ett, av många, frågetecken kring nanoplaster handlar om vad som händer med nanoplasters sammansättning och karaktär när de har legat ute i vattendrag och sjöar under en lång tid. Material i nanostorlek får nämligen andra egenskaper än vad samma material får i större storlek. Nanoplaster kan även tas upp av vattenlevande organismer på ett annat sätt än vad större plastbitar kan göra. Det är först när vi har svar på den, och andra relaterade frågor, som vi kan dra några tydliga slutsatser om hälsoriskerna kopplade till nanoplaster, menar Tommy Cedervall.

Det han själv har undersökt är hur nanoplast transporteras i vattenekosystemets näringskedja. Det har han gjort genom att studera fiskar och organismer som lever i ett akvarium. I det första steget i hans studie tillsätter han en liten mängd nanoplast i vattnet samtidigt som fiskarna fick mat. På så sätt kunde han se hur plasten först togs upp av alger som sedan blev till föda åt djurplankton vilka i sin tur åts upp av större fiskar.

Senare konstaterades att fiskarna hade tydliga beteenderubbningar, de både åt långsammare och utforskade omgivningen mindre. En teori är att dessa beteendeförändringar beror på att plast av nanostorlek har passerat blod-hjärn-barriären och ansamlats i fiskarnas hjärnvävnad. De såg även att hjärnan hos de fiskar som exponerats för nanoplast innehåller mer vatten och var mer svampig.

– Om man tänker sig en verklig situation där några fiskar är påverkade av nanoplaster och några inte, så kommer de som rör sig långsammare och är mindre aktiva att bli förlorare i konkurrensen om föda.

Ett annat resultat av studierna är att plastpartiklar mindre än 50 nanometer dödade djurplankton medan partiklarna större än 200 nanometer inte gjorde det.

Nanoplast kan ha olika laddning, och även det verkar ha betydelse. Positivt laddade partiklar visade sig i försök påverka fiskar mer än vad negativt laddade gjorde. De undersökte även humant blod och såg att koagulationsförmågan förändrades, och precis som vid fiskförsöken hade partiklarnas laddning en betydelse.

– Det är viktigt att studera hur nanoplast påverkar hela ekosystem, sannolikt är deras effekt allvarligare än den påverkan större plastbitar har, säger Tommy Cedervall.

På frågan om vi människor påverkas av att äta fisk som har fått i sig plastnanopartiklar väljer han att ducka.

– Vi har inte studerat effekterna på människor, vi ser snarare vår forskning som ett första steg i en lång trappa där frågan om hur den mänskliga kroppen påverkas kan besvaras först när vi klivit upp på det översta trappsteget.

Frågan om återvunnen plast kan bidra till spridning av giftiga ämnen har lyfts vid ett flertal tillfällen. Inte minst finns det en farhåga om att de bromerade flamskyddsmedel som finns i många äldre produkter ska dyka upp i saker tillverkade av återvunnen plast. Åsikterna om hur farligt det är går, än en gång, isär.

Det vi vet är att de flesta bromerade flamskyddsmedel samlas i fettvävnad och sedan stannar kvar i kroppen. Men kunskapen om hur det påverkar oss människor är bristfällig. Däremot har man i studier kunnat visa att bromerade flamskyddsmedel påverkar sköldkörteln och ökar risken för cancer hos djur. Men det är ett resultat som kan ifrågasättas eftersom djuren i studien fick i sig betydligt högre halter än vad som någonsin har uppmätts hos människor och hos vilda djur.

Christer Forsgren, adjungerad professor i industriell återvinning vid Chalmers och teknik- och miljöchef vid Stena Recycling, hävdar att de eventuella gifterna i återvunnen plast inte är något stort problem. Det är inte så att oönskade ämnen inte finns där. Men halterna är, menar han, så låga och biotillgängligheten så liten, att riskerna är försvinnande små.

I Sverige har vi, menar han, snarare ett kommunikationsproblem.

– Hur ska vi förklara för kunder och allmänhet att de låga halterna av oönskade ämnen som finns i återvunnen plast inte är ett problem? Och att alternativet, ett gränsvärde på noll, skulle göra det omöjligt att skapa ett cirkulärt system för plast.

En studie som utfördes av forskningsinstitutet RISE men var beställd av Naturvårdsverket ger ett visst stöd åt Christer Forsgren uppfattning. I studien har kommersiellt tillgänglig återvunnen plastråvara från elektronik och uttjänta fordon undersökts för att fastställa om halten av reglerade ämnen befinner sig inom gränsvärdena. Totalt undersöktes 54 återvunna plastmaterial, endast i två fall hittades reglerade kemikalier.

RISE slutsats är att återvinningsanläggningar i Europa klarar av att separera och rena plast som kommer från produktgrupperna.

Det finns, enligt Christer Forsgren, ett par undantag där giftiga ämnen är ett verkligt problem. Det ena är plast kopplat till produkter som innehåller metallen kvicksilver. Här är problemet att metallen som är flytande vid rumstemperatur förångas vid så låg temperatur att det finns risk för att de som jobbar med återvinning riskerar att få i sig hälsofarliga kvicksilverångor. Det andra är plastgruppen polyuretaner som under termisk nedbrytning bildar hälsovådliga ämnen.

Rädslan för att det ska finnas gift i återvunnen plast är ett problem även för de företag som tillverkar plastprodukter. Många av dem är så rädda för att få negativ publicitet att de väljer bort återvunnen plast som råvara. Inte av omsorg om kunders hälsa utan för att minimera den egna kommersiella risken.

Diskussioner om skärpta gränsvärden pågår inom EU, var lagstiftningen i slutändan landar kommer att påverka möjligheten att återvinna plaster.

Giftspridning från plastavfall sker huvudsakligen när avfall hanteras illegalt, menar Christer Forsgren. Allra värst är det när man bränner plast öppet, till exempel på gatan, utan rätt avgasrening för att komma åt koppar och guld och de som gör det utsätter inte bara sig själva för stora hälsorisker utan bidrar även till att gifter sprids till omgivande natur. Därför är export av elektronikskrot till fattiga länder ett problem både för människors hälsa och för miljön.

Diskussioner om skärpta gränsvärden pågår inom EU, var lagstiftningen i slutändan landar kommer att påverka möjligheten att återvinna plaster.