Ordet plast

kommer från grekiskans Plastikos och betyder lämplig för gjutning och materialet kan anta olika former.

Många av oss ser plast som ett bestämt material men är snarare en hel grupp av material med varierande egenskaper och användningsmöjligheter.

Gemensamt för alla är att den minsta delen är enskilda små molekyler som har namnet monomer.

I stort antal bygger dessa sedan upp jättemolekyler, polymerer.

I dagsläget framställs monomererna till största delen av olja. Runt fyra procent av världens oljekonsumtion används till plastproduktion och nästan lika mycket som energi i tillverkningsprocessen. I raffinaderier separeras råoljans kolväten genom destillation till fraktioner av olika molekylvikter. Där sönderdelas större kolväten till mindre, till exempel, eten, propen, samt aromatiska föreningar, såsom bensen, toluen och xylen, vilka är baskemikalier för produktion av monomerer.

Även biomassa kan användas för att tillverka plast, men än så länge är dessa volymer små.

När plast tillverkas tillsätts även olika tillsatsämnen. Deras uppgift är att ge slutprodukten önskade egenskaper, exempel på tillsats­ämnen är mjukgörare, flamskyddsmedel, värme- och UV-stabilisatorer, ­kompatibiliseringsmedel, biocider, pigment och fyllmedel.

Polymerer är som regel så stora att de inte passerar över biologiska membraner och anses därmed inte vara toxiska. Däremot kan rester av oreagerade monomerer, lösningsmedelsrester och additiv, eller additivens nedbrytningsprodukter, läcka ut och exponera människor och miljö under produktens livscykel.

Det finns ett nästan ­oändligt antal typer av plast, den gemensam ­definitionen av plast är:

Syntetisk eller naturlig organisk polymer. Materialet består av antingen en enda polymer eller kombination av flera olika polymerer. Råvaran kan vara både organiska eller oorganiska kemikalier, eller en kombination av båda.

Plast delas in i två ­huvudgrupper:

Härdplast kan inte smältas ned eller formas om efter att den har tillverkats. Ofta, för att få mer hållbara produkter, använder man härdplast tillsammans med olika typer av armeringsmaterial som glas- eller kolfiber. Produkter som båtar, flygplan och vindkraftverk är exempel på produkter där härdplaster används.

Några exempel på härdplaster: epoxi­plast, fenoplast, karbamidplast, kiselplast, melamin, uretanplast och vinylesterplast.

Termoplast kan, till skillnad från härdplast, både smältas ned och formas om efter tillverkning. Termoplast är vanligare och några exempel på produkter av termoplast är plastpåsar, plastflaskor, glasögonbågar och mobilskal.

Plast kan även sorteras efter ursprung och ­nedbrytbarhet. Några exempel:

Traditionella plaster. Tillverkas främst av fossila bränslen. Tillverkas ofta för att hålla länge, vilket gör att de är mycket svårnedbrytbara när de hamnar i miljön.

Bioplaster. Samlingsbegrepp för biobaserade plaster och biologiskt nedbrytbara plaster.

Biobaserade plaster. Plaster som är gjorda helt eller delvis av förnyelsebara råvaror istället för fossila råvaror. Viktigt att komma ihåg är att inte alla biobaserade plaster bryts ner i naturen.

Biologiskt nedbrytbar plast. Även kallat komposterbar plast vilket innebär att den kan brytas ned av mikro­organismer och dess enzymer. Kan vara tillverkad av både förnyelsebar och fossil råvara. Många tror felaktigt att de bryts ner snabbt i naturen men för att den ska omvandlas till koldioxid och vatten krävs industriella processer eller speciella kompostsystem.

Bionedbrytbara plaster är därför ingen lösning på problemen med ned­skräpning. Däremot kan egenskapen utnyttjas för att få ut plastens byggstenar, förutsatt att processen körs under kontrollerade förhållanden.

Oxo-nedbrytbar plast. Oxo-nedbrytbar plast är traditionell plast där metallsalt tillsatts för att påskynda nedbrytningen. Det betyder inte att plasten försvinner, bara att den omvandlas till osynlig mikroplast. Det är därmed en ifrågasatt lösning.

Återvunnen plast. Plast som återvunnits ur plast. Om den tillverkas av en och samma typ av plast kan kvaliteten vara nästan lika bra som vid jungfrulig plast. Ofta blandas dock olika plasttyper innehållande färg­pigment och andra additiv i återvinningen vilket leder till att kvaliteten på den återvunna plasten blir lägre.

Oftast måste viss del jungfrulig plast tillsättas för att produkter av återvunnen plast ska få samma kvalitet som den som är tillverkad enbart av ny råvara. En förklaring till det är den mekanisk återvinningsmetoden som används idag bryter sönder de polymerer som plasten är uppbyggda av.

Några vanliga plastsorter

Polyeten (PE) är den vanligaste termoplasten och används framför allt i produkter som köksredskap, leksaker, rör, kablar, plastpåsar, plastfolie och flaskor. Polyeten är elastiskt och absorberar inte vatten samt har goda mekaniska egenskaper samt tål kontakt med många olika ämnen.

Polypropen (PP) är en termoplast som används i produkter som matbehållare, förpackningar, leksaker, möbler och textilier. Är slitstarkt, genomskinligt och tål kemiska påfrestningar, till exempel att sura livsmedel ligger länge i en förpackning.

Polystyren (PS) är en vanlig och billig termoplast som förekommer i många olika typer av plastprodukter. Vanliga exempel är livsmedelsförpackningar, plastbestick, och värmeisoleringsmaterial. Polystyren har bra elektriska egenskaper samt är hårt och styvt.

Akrylnitril-Butadien-Styren (ABS) är en termoplast som används främst i elektroniska och tekniska produkter. Exempel är dataskärmar, tangentbord och skrivare. Typiskt för ABS är att den är enkel att producera, forma samt går att variera så att den får flera olika egenskaper, till exempel att den ska vara slagtålig.

Polyetentereftalat (PET) är en av de absolut mest använda plasterna och förekommer i produkter som burkar och plastflaskor. Kännetecknande för PET är att det nästan inte väger någonting och att det är slagtåligt. PET används också i textilier och förpackningar.

Polyamid (PA) förekommer mycket inom textilbranschen och är mest känt som det huvudsakliga materialet i nylonstrumpbyxor. Det används dock också i produkter som skruvar och kugghjul, köksmaskiner, fisknät och fiskelinor, bränsletankar och i elektronisk utrustning. Polyamid är färglöst men är enkelt att färga, väger inte så mycket och är tåligt.

Polyvinylklorid (PVC) är den tredje mest använda plasten i världen efter polypropen och polyeten. PVC är i grunden en så kallad styv plast, alltså att den är hård.

Styv PVC används mycket i vatten- och avloppsrör och hårda platsleksaker. Mjukgjord PVC, alltså när man tillsatt mjukgörare i plasten, används till exempel i slangar, golv, höljen till elektriska kablar, tryck på kläder, i regnkläder, skor, väskor och bälten samt i mjuka plastleksaker och i sjukvårdsmaterial som stomi- och blodpåsar. PVC är också den plast som användes i samt gav namnet till vinylskivor.

Merparten av de mjukgörare som används i plastmaterial går till tillverkningen av mjuk PVC.

Polykarbonat (PC) används i produkter som till exempel CD-skivor, glasögon och trafiklampor. Polykarbonat används också till skottsäkra fönster samt till visir, maskinskydd och flygplansfönster.

Gummimaterial. Plastmaterial inkluderar även gummimaterial. Gummi består liksom plast av en eller flera polymerer och en rad olika tillsatsämnen och kännetecknas av sina elastiska egenskaper. Polymeren kan antingen vara naturlig eller syntetisk. Beroende på val av polymer och tillsatsämnen får gummimaterialen olika egenskaper, från mjuka till hårda och styva material. Den största enskilda produkten där gummi används är gummidäck.

Polyuretan (PUR). I de flesta fall används polyuretan (PUR) som skum i isolering för fjärrvärmerör, kylskåp och frysar samt till möbler, madrasser, golv och skor. Styvt skum av PUR används bland annat till fordonsdelar för till exempel stötfångare.

Polytetrafluoretylen (PTFE) har fysikaliska egenskaper som gör den mycket hal (låg friktion). Materialet är känt från varumärken som till exempel Teflon och Gore-Tex.

PTFE är kemikaliebeständigt och kan användas inom ett brett temperaturområde. PTFE används i till exempel i stekpannor för att hindra maten från att bränna fast.

Mikro, makro eller nano, storleken avgör

Storleken har betydelse för hur plast påverkar ­miljön. Här är några viktiga definitioner:

Makroplast. Plastbitar större än 5 millimeter, det kan vara små detaljer och uppkomma när större plastsaker bryts ner till mindre.

Mikroplast. Ett samlingsnamn för små plastfragment i intervallet 0,1 mikrometer till 5 mm. Mikroplast kan redan från början vara tillverkade som små partiklar eller bildas vid slitage eller nedbrytning av plast.

Nanoplast. De allra minsta plastfragmenten är nanoplaster, de är 0,1 mikrometer eller mindre.

Återvinning

Det är möjligt att återvinna betydligt mer plast än vad som görs idag. Om en komponent eller produkt från början designas och tillverkas på rätt sätt kan den återvinnas och bli till nytt material. Utmaningen är att olika typer av plast har olika egenskaper och därmed inte möjliga att återvinna tillsammans.

Materialåtervinning. Materialåtervinning är normalt en flerstegsprocess där användaren av ett material, i det här fallet plast, först källsorterar och sedan lämnar till återvinning. Efter det sker fraktionering, finsortering, tvättning och torkning av plasten. För att kunna använda plasten ställs stora krav på att varje plastsort hamnar i en egen fraktion. Därefter säkerställs kvaliteten med nya tillsatser för stabilisering och blandbarhet varvid plasten kan bearbetas på nytt. Detta är enkelt att göra med termoplaster men mycket svårt att göra med gummi och härdplaster.

Processen kan bli dyr beroende på hur väl man sorterat respektive plastsort. Enklast, och därmed mest ekonomisk, är det att använda spill från plastindustrin som inte blandats, inte åldrats eller har försetts med olika tillsatser.

Hinder för material­återvinning

Många av de hinder för materialåtervinning som finns är gemensamma för flera typer av plastmaterial. Några av de generella hinder som begränsar materialåtervinning av plast är:

•Svart plast är svår att sortera med dagens tekniska system

•Färgad plast missfärgar övrig ofärgad plast.

•Laminat består ofta av flera olika typer av plast som sammanfogats i lager vilket försvårar återvinning.

•Nedbrytbar plast passar inte i dagens återvinningssystem.

Mekanisk återvinning. En form av materialåtervinning där plastmaterial vanligen mals ner för att sedan återvinnas. Under processen sker ingen direkt förändring av materialets struktur (polymer och eventuella tillsatser i plasten finns kvar). Däremot kan indirekta förändringar uppstå på grund av mekanisk och termisk spänning.

Kemisk återvinning. Med kemisk återvinning menas att ett plastmaterial på kemisk väg bryts ner till de kemiska beståndsdelar, molekyler, som en gång var ursprunget till materialet. En återgång till de ursprungliga beståndsdelarna betyder samtidigt att det blir möjligt att bygga nya material utan kvalitetsförlust.

Cirkulär ekonomi är ett ekonomiskt system inspirerat av naturens kretslopp. En grundtanke är att resurser systematiskt ska återställs eller regenereras i syfte att minska mängden avfall. Detta innebär en ekonomi som bygger på effektiv användning av resurser ur ett livscykelperspektiv i syfte att minska samhällets miljöpåverkan. Målet är att ingenting ska betraktas som avfall utan snarare ses som en råvara för nya processer och produkter.

För att uppnå detta måste samhällets produkter, tjänster och affärsmodeller anpassas. Det kan innebära att produkter är designade för ökad livslängd, att system för att dela produkter skapas, att det blir enklare att serva och renovera det som är trasigt samt främja återtagande av utslitna produkter. Kortfattat handlar det om att hålla produkter, utrustning och infrastruktur i bruk längre för att på så sätt förbättra produktiviteten för de naturresurser vi använder.

Återvinningssymboler för plast

Vad betyder de olika återvinningssymbolerna som ofta finns på plastförpackningar?

01 står PET-plast, 02 för High Density polyetylenplast, 03 för PVC-plast, 04 för Low Density polyetylenplast, 05 för Polypropylenplast, 06 för polystyrenplast, 07 för Other, kan vara t ex ABS-plast.

Lagar och policyer som påverkar återvinning av plast

Internationellt

Baselkonventionen är en global konvention om gränsöverskridande transporter och hantering av avfall. Konventionen, som trädde i kraft 1992, styr import och export av avfall, och reglerar därmed den globala handeln med plastavfall.
En samlad information om konventionen på svenska finns här:

www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/EU-och-internationellt/Internationellt-miljoarbete/miljokonventioner/Konvention-om-gransoverskridande-transporter/

EU

Plaststrategi. Som en del i EU:s handlingsplan för en cirkulär ekonomi presenterades 2018 en europeisk plaststrategi. Fler mål i strategin rör ökad plaståtervinning, bland annat:

•Senast 2030 ska alla plastförpackningar i EU kunna återanvändas eller återvinnas kostnadseffektivt.

•Senast 2030 ska över hälften av allt plastavfall som uppstår i EU återvinnas.

•Fram till 2030 ska sorterings- och återvinningskapaciteten ha fyrdubblats sedan 2015.

www.ec.europa.eu/environment/circular-economy/pdf/plastics-strategy.pdf

Avfallspaket. Som en del i EU:s handlingsplan för en cirkulär ekonomi beslutades 2018 om en revidering av det så kallade avfallspaketet. Ändringarna innebär bland annat höjda mål för återanvändning och återvinning av använda förpackningar.

För till exempel plastförpackningar gäller att 50 procent ska återvinnas senast 2025 och 55 procent senast 2030.

Ekodesigndirektiv. De krav som hittills ställts på produkters utformning i ekodesigndirektivet (infört 2009) har hittills fokuserat på att successivt förbättra energiprestandan. Framöver väntas direktivet även inkludera andra designkrav, som på sikt kommer att öka möjligheterna till återvinning och återanvändning; exempelvis krav som rör produkters livslängd, möjligheter till reparation och enklare demontering.

Regler för kemiska ämnen i leksaker. Reglerna i EU tar hänsyn till att barn är extra känsliga för kemiska ämnen. Reglerna för plastvaror tillverkade för barn upp till tre år tar också hänsyn till att barnen gärna stoppar saker i munnen, och är därför ännu striktare. De regler för leksaker som finns i EU är mer omfattande och begränsar fler kemiska ämnen än någon annan lagstiftning för varor i EU. Det är därför det oftast säkrare att låta små barn leka med leksaker istället för med andra varor.

Läs mer reglerna för leksaker här:

www.kemi.se/lagar-och-regler/ytterligare-eu-regler/leksaker

Regler för plast i kontakt med mat. Reglerna för plast i kontakt med mat tar hänsyn till att tillsatser i plasten kan vandra från plastmaterialen till livsmedel. 

Läs mer på Livsmedelsverkets webbplats om reglerna för plast som är i kontakt med livsmedel:

www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/tillagning-hygien-forpackningar/forpackningar/plast?

Regler för kemikalieinnehållet i alla varor. Kemikalieförordningen Reach styr bland annat vilka ämnen som inte får finnas i alla varor för privatpersoner. Det är bra att känna till att du som privatperson har rätt att få information om särskilt farliga ämnen i alla varor som säljs i EU.

Läs mer här om din rätt till information:

www.kemi.se/privatpersoner/tips-for-en-kemikaliesmart-vardag/din-ratt-att-fa-information

Läs mer här om Reach-förordningen:

www.kemi.se/lagar-och-regler/reach-forordningen

Regler för kemiska ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Plasten i elektriska och elektroniska produkter kan ibland innehålla olika kemiska ämnen som exempelvis ska hindra plasten från att ta eld om den blir överhettad. Det kan också finnas behov av en mängd andra kemiska ämnen med olika funktioner i denna typ av varor. Det finns ett särskilt regelverk som, utöver Reach, begränsar vilka ämnen som får finnas i den här typen av varor. Regelverket heter RoHS-direktivet.  

Läs mer om direktivet för elektriska och elektroniska produkter här:

https://www.kemi.se/lagar-och-regler/ytterligare-eu-regler/elektrisk-och-elektronisk-utrustning-rohs

Regler för plastvaror som är behandlade med biocider. Alla varor i EU som är behandlade med antibakteriella ämnen eller andra så kallade biocidprodukter måste vara märkta med information om varans innehåll. Denna bestämmelse finns i ett regelverk som heter biocidförordningen. Ibland används biocider i varor där de egentligen inte behövs. När du ser en vara som är behandlad för att vara till exempel antibakteriell kan du fundera på om du verkligen behöver denna funktion. Biocider kan påverka både hälsan och miljön.

Läs mer här om regler för biocidprodukter:

www.kemi.se/lagar-och-regler/regler-for-biocidprodukter

Läs mer här om biocidbehandlade varor:

www.kemi.se/lagar-och-regler/reach-forordningen

Sverige

Producentansvar för plast­förpackningar. Producentansvar innebär att tillverkaren av exempelvis en plastförpackning ska bekosta insamling och återvinning. Produ­centansvaret, som regleras genom olika förordningar, infördes 1994 och omfattar idag åtta produktgrupper, bland annat plastförpackningar.

Från 2019 gäller en ny förordning (2018:1462) om producentansvar för förpackningar. Förordningen innebär att insamlingen av plastförpackningar ska ske i anslutning till bostaden, istället för som idag via återvinningsstationer. De nya reglerna införs i två omgångar, först 2021 och ska vara helt genomförda 2025. Den nya förordningen kommer också att ge Naturvårdsverket större möjlighet till tillsyn och att ställa krav på produkternas utformning för att öka materialåtervinning.

Andra aktörer med plast på programmet:

Fossilfritt Sverige är en plattform för dialog och samverkan mellan företag, kommuner och andra typer av aktörer som vill göra Sverige fritt från fossila bränslen. Initiativet samlar kunskapen och viljan i alla samhällssektorer och verkar för att synliggöra det klimatarbete som sker runt om i landet. Fossilfritt Sverige arbetar för att påskynda omställningen inte bara för att det är möjligt utan också för att det är ekonomiskt lönsamt.

Delegation för en cirkulär ekonomi.

www.tillvaxtverket.se/amnesomraden/ affarsutveckling/delegationen-for-cirkular-ekonomi.html

Samverkansprogram för en Cirkulär och biobaserad ekonomi.

www.vinnova.se/m/cirkular-biobaserad-ekonomi/